Min reflektion av Hanna Huset, Hunden.
När jag från början läste boken, så tänkte jag mycket på illustrationerna. Mycket matta, kalla och jordiga färger användes med väldigt lite färgglada färger i det hela.
Efter att jag hade läst, så började jag tänka att detta omöjligt lämpade sig för barn; Berättelsen var väldigt ledsam och deprimerande, men den var skriven med en väldigt enkel svenska, som barn skulle förstå sig på.
Samtidigt kände jag att i slutändan, hittade Hanna en ny trygghet/säkerhet och blev självständig. Jag tyckte det var väldigt positivt med nystarten för Hanna, och hur hon kunde stå på sina egna ben trots att hon blivit sviken av både sin trygghet (Hunden) och säkerhet (Huset).
Jag reflekterade inte så mycket mer över det hela, tills vi började samtala om boken, dess budskap och mening.
Under vårt samtal i klassen, så förstod jag hur denna barnbok hade en mycket djupare och allvarligare innebörd. Den blev lite sorgligare när jag fick veta att författaren hade skrivit boken med syftet att lyfta fram erfarenheter som är lite svårare, för barn. Dock tänkte jag fortfarande på den där "nystarten" i Hannas liv, där hon får kontroll över sitt liv, och hur vida hon vill träffa hunden (som kan representera t.ex. en förälder, eller en förebild)
Tack och hej, det var allt för mig!
